Militärhistoriepodden

• Operation Enduring Freedom: Från bombningar till bitter reträtt

  2001 invaderade USA, med hjälp av sina NATO-allierade, Afghanistan med syfte att störta Talibanregimen som styrt landet sedan 1996. Sammantaget var kriget i Afghanistan mycket kort, men ockupationen desto längre. Operation Enduring Freedom var en direkt konsekvens av attackerna mot New Yorks Twin Towers i september 2001. Men konflikten mellan de islamistiska terrororganisationerna i Afghanistan och USA hade pågått under hela 1990-talet. I dagens avsnitt av Militärhistoriepodden pratar idéhistorikern Peter Bennesved och professorn i historia Martin Hårdstedt om invasionen av Afghanistan 2001, även kallad ”Operation Enduring Freedom”. Mindre än en månad efter Osama Bin Ladens attacker mot New York påbörjade USA sin invasion. Den 7:e oktober sattes bombningarna igång. Lika snabbt var invasionen över. Den 13:e november gick USA och deras allierade in i Kabul och fällde den sittande regeringen, och i december kunde man konstatera att Talibanerna hade besegrats. Precis som med den sovjetiska invasionen av Afghanistan 1979 betydde dock inte Kabuls fall att motståndet försvann. Precis som tidigare drog sig Talibanerna tillbaka ner i södra Afghanistan och in i Pakistan, och kriget fortgick fram till 2021 i vågor fram och tillbaka genom gerillakrigföring i de afghanska bergsområdena och över opiumfälten i Helmand. Som stöd hade USA med sig NATO-alliansen, men samarbetet mellan å ena sidan de olika europeiska länderna och Kanada å andra sidan USA förblev ansträngd. Attackerna mot New York innebar att NATO:s artikel 5 aktiverades för första gången i alliansens historia, men graden av uppslutning på USA:s sida varierade stort och med olika stort stöd. De politiska konflikterna mellan medlemsstaterna och USA blev ännu värre efter att USA och Storbritannien beslutade att angripa Irak 2003 för att en gång för alla göra sig av med Saddam Hussein. Även de nordiska länderna engagerade sig, men med olika politiska motiv. Norge och Danmark slöt upp som ”goda allierade” i Afghanistan och Finland och Sverige engagerade sig i fredsbevarande operationer under ISAF-flagg. Danmark var särskilt engagerade och förlorade också mest soldater i förhållande till sin folkmängd. Sammantaget var Operation Freedom i Afghanistan kulmen på ett inbördeskrig som pågått sedan Saur-revolutionen 1978, och som delvis ännu inte kommit till någon lösning. Den amerikanska utrymningen av Afghanistan 2021 innebar en bitter reträtt, med konsekvensen att Talibanerna återkom till makten. På det hela taget blev Operation Enduring Freedom ett misslyckande, och de militära erfarenheterna och lärdomarna sparsmakade. Bild: En Apache-helikopter ger skydd från luften medan fallskärmsjägare från kompani A, 1:a bataljonen, 325:e luftburna infanteriregementet, flyttar in i position kort efter luftanfall in i Lwar Kowndalan, Afghanistan, 1 oktober för att påbörja ett femdagarsuppdrag. Foto av Spc. Mike Pryor, USA, Wikipedia, Public Domain. Lyssna också på Kriget i Afghanistan 1979-89 – början på slutet på Sovjetmakten. Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

  --------  

  50:43
• Seelowhöjderna april 1945 – Nazitysklands sista desperata försvar

  Mellan den 16 och 19 april 1945 utkämpades några av de hårdaste och mest avgörande striderna under andra världskriget. På Seelowhöjderna, väster om floden Oder, gjorde den 9:e tyska armén ett sista desperat försök att fördröja den sovjetiska offensiven mot Berlin. Striden var från början dömd att misslyckas, men trots det visade de tyska förbanden sin militära förmåga in i det sista. Samtidigt uppvisade den sovjetiska ledningen och Röda armén både en hänsynslös likgiltighet inför egna förluster och en intern maktkamp där prestigen att först nå Berlin blev viktigare än soldaternas liv.I detta avsnitt av Militärhistoriepodden diskuterar Martin Hårdstedt och Peter Bennesved ett av andra världskrigets mest dramatiska skeden – slaget vid Seelowhöjderna. Detta var Nazitysklands sista försök att hejda Röda arméns framryckning och vinna tid i hopp om att britterna och amerikanerna skulle hinna först till Berlin. Men det var också ett uttryck för den desperation och brutalitet som präglade krigets slutskede.Många tyska soldater valde att slåss till sista blodsdroppen snarare än att hamna i sovjetisk fångenskap, där svält och misär väntade. Under tre dagars strider förlorade tyskarna omkring 10 000 man, medan de sovjetiska förlusterna uppgick till minst 30 000 – kanske ännu fler. Röda armén hade ett enormt numerärt övertag, med en miljon soldater mot 100 000 tyska försvarare. Trots detta blev anfallet mot de starkt befästa tyska positionerna extremt blodigt.En av de främsta orsakerna till de höga sovjetiska förlusterna var den interna rivaliteten mellan befälhavarna Georgij Zjukov och Ivan Konev. Båda tävlade om äran att vara först in i Berlin, vilket ledde till att tiotusentals sovjetiska soldater skickades i våg efter våg av brutala frontalanfall – först över floden, sedan uppför de tyska försvarsställningarna på Seelowhöjderna.Hur såg egentligen förutsättningarna ut för det tyska försvaret? Hur kunde den sovjetiska armén lida så stora förluster trots sitt överväldigande numerära övertag? Och vilka konsekvenser fick slaget för de sista veckorna av kriget? Lyssna på avsnittet av Militärhistoriepodden för en djupdykning i en av de sista och mest hänsynslösa striderna.Bildtext: Sovjetiskt artilleri framför Berlin. Slaget vid Seelowhöjderna i april 1945 var Nazitysklands sista större försvarslinje innan Berlin föll. Bundesarchiv, Bild 183-E0406-0022-012 / CC-BY-SA 3.0 Lyssna också på Slaget om Berlin.Klippare: Emanuel Lehtonen Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

  --------  

  33:14
• Sovjetimperiets sista strid: Invasionen av Afghanistan 1979-1989

  Sovjetunionens invasion av Afghanistan den 24 december 1979 inledde ett tio år långt blodigt krig och en ny konfrontation mellan väst och öst under kalla kriget. Det tidigare samförståndet efter Kubakrisen 1962 var nu borta, och USA rustade för att knäcka Sovjet.Kriget i Afghanistan bidrog på många sätt till att undergräva den sovjetiska regimen och den slutliga kollapsen av Sovjetunionen. Men innan dess hade 14 500 sovjetiska soldater stupat, och någonstans mellan 75 000 och 90 000 mujaheddin-gerillasoldater hade dödats. Därtill kom en formidabel humanitär katastrof, där mer än fem miljoner människor tvingades på flykt utanför landet och ytterligare två miljoner inom landets gränser. Beräkningar uppskattar att minst en miljon civila miste livet i konflikten.I detta avsnitt av Militärhistoriepodden tar Martin Hårdstedt och Peter Bennesved sig an ett krig som är mer aktuellt än någonsin med tanke på Ukrainakriget. Högst aktuella är de beordrade utskrivningarna av reservister i Ryssland till kriget i Ukraina. Förlusterna och utskrivningarna under kriget i Afghanistan på 1980-talet ledde till några av de första riktigt öppna protesterna mot den sovjetiska regimen. Vid utskrivningar och, inte minst, begravningar av stupade samlades anhöriga och andra för att protestera på ett sätt som tidigare varit otänkbart.Kriget inleddes efter att en kommunistisk kupp i Kabul fört Hafizullah Amin till makten. Sovjetledarna ville ersätta honom med en mer lojal regim och samtidigt krossa den gerilla som bekämpade centralmakten i Kabul. Det handlade om att få kontroll över ett strategiskt viktigt gränsområde och förhindra en regim man inte litade på. När invasionen inleddes var en av de första åtgärderna den omedelbara likvideringen av Amin och skapandet av en ny marionettregering.Trots att mer än 100 000 sovjetiska soldater deltog i kriget och trots Sovjets överlägsna militärteknik lyckades de aldrig ta fullständig kontroll över landet. I de avlägsna bergstrakterna – som utgjorde omkring 80 procent av Afghanistans yta – kunde olika mujaheddin-grupper successivt bygga upp sin styrka och så småningom samordna sin kamp mot inkräktarna. I skyddade baser, särskilt i Pakistan, genomfördes utbildning, medan frivilliga strömmade till och vapen levererades från bland annat USA, som såg sin chans att underminera Sovjetunionens krigföring.De sovjetiska styrkorna var starkt beroende av vägnätet, vilket gjorde dem sårbara för plötsliga eldöverfall. Soldaterna var tränade för blixtkrigföring på de mellaneuropeiska slätterna, där stridsvagnar, artilleri och flyg kunde samverka effektivt. Men i Afghanistans bergiga terräng var deras utrustning illa anpassad, och de hade svårt att hantera gerillans smidiga taktik. De dåliga vägarna försvårade snabba förflyttningar, och motståndarna kunde slå till snabbt och sedan försvinna. Stridsmoralen bland de sovjetiska soldaterna sjönk, och alkohol och droger blev allt vanligare i leden.Under mitten av 1980-talet började den sovjetiska armén trots allt få viss kontroll över striderna, mycket tack vare nya attackhelikoptrar. Som svar på detta fick mujaheddin från 1986 tillgång till amerikanska STINGER-robotar, som enkelt kunde bäras av enskilda soldater och visade sig mycket effektiva mot de sovjetiska HIND-helikoptrarna. Kriget ebbade ut i takt med Sovjets successiva nedmontering, och det slutliga sovjetiska uttåget skedde i februari 1989. Kort därefter kastades Afghanistan in i ett inbördeskrig.Lyssna också på Sovjetunionens sammanbrott.Bild: Sovjetiska styrkor efter att ha erövrat några Mujahideen 1985. Wikipedia, Public Domain. Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

  --------  

  47:14
• Gas, skyttegravar och förhoppningar – västfrontens mörka år 1915

  Det tyska anfallet på Belgien och Frankrike i augusti 1914 hade stoppats upp i och med slaget vid Marne i september. Fronten hade därefter stabiliserats i en lång skyttegravslinje genom hela norra Frankrike och Belgien till Engelska kanalen. Krigsåret 1915 skulle karaktäriseras av de allierades förhoppningar om ett genombrott.Stora satsningar gjordes, men de resulterade i omfattande förluster i människoliv. Tyskarna å sin sida höll sig på defensiven eftersom de samtidigt genomförde en offensiv mot Ryssland. Trots detta introducerade tyskarna gas som ett aktivt stridsmedel vid Ypres i april 1915, vilket tog de allierade fullständigt på sängen.I detta avsnitt av Militärhistoriepodden analyserar Martin Hårdstedt och Peter Bennesved skyttegravskriget på västfronten 1915. Det övergripande problemet var att ingen av sidorna i kriget var förberedd på de utmaningar som skyttegravskriget innebar. De allierades förhoppningar om att kunna nå ett avgörande i kriget vändes mot slutet av året till stor besvikelse och näst intill uppgivenhet.Problemet var att den offensiva taktiken var helt underlägsen defensiven. De tyska skyttegravslinjerna, som var utbyggda med flera parallella linjer och gav djup i försvaret, var övermäktiga. Artilleriets oförmåga var en betydande orsak till misslyckandet. Det lättare fältartilleri som dominerade på den allierade sidan, inte minst den franska 75 mm-kanonen, var för klent för att på allvar slå ut taggtråd i ingenmansland, tyska kulsprutenästen och skyddsrum. Det krävdes mer och tyngre artilleri och, inte minst, fler spränggranater som kunde penetrera marken och verkligen få verkan på de tyska försvarslinjerna. Till detta kom oförmågan att kraftsamla tillräckliga mängder soldater och uppnå den överraskning som krävdes. Resultatet blev enorma förluster som chockade alla.Under det som brukar kallas det andra slaget vid Ypres, 22 april – 25 maj, använde tyskarna klorgas med stor framgång – åtminstone inledningsvis. Bakgrunden till offensiven var ett försök att pressa de allierade och avleda deras uppmärksamhet medan huvudfokus för tyskarna låg på kriget vid östfronten. Anfallets inledning blev en stor framgång för tyskarna. Gasen överraskade de allierade och lämnade ett stort hål i deras linjer då soldater dog, skadades eller flydde. Trots gasanfallets framgång lyckades tyskarna inte utnyttja övertaget för att nå ett fullständigt genombrott. Skälet var bristen på förstärkningar som kunde sättas in innan britter och fransmän hade återhämtat sig från den första chocken.Gasen hade i och med det tyska anfallet kommit för att stanna som ett aktivt stridsmedel. Utvecklingen gick snabbt framåt under de kommande månaderna och åren, både vad gäller nya gaser, hur de användes och hur man skyddade sig mot gasanfall.Bild: Tyska trupper släpper ut klorgas vid Ypres i april 1915. Gasen kom att förändra krigföringen på västfronten och blev ett av första världskrigets mest fruktade vapen. Målningen The First German Gas Attack at Ypres av William Roberts skildrar det tyska gasanfallet mot franska och kanadensiska soldater. Wikipedia. Public Domain.Klippare: Emanuel Lehtonen Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

  --------  

  36:42
• Alexander den Store mot Dareios III – striden som avgjorde Persiens öde

  Slaget vid Gaugamela är ett av de största och mest intressanta slagen under antiken. I den mån vi har tillförlitliga källor av slaget visar Alexander upp en iskyla och ett taktiskt sinne som var oöverträffat. Men det var ingalunda givet att Alexanders taktik skulle lyckas. Med numerärt underläge var hans agerande återigen ett vågspel med mycket små marginaler.Efter att Alexander den Store skördat vinsterna efter sin seger vid Issos 331 fvt vände han söderut mot Egypten. Målet var att stänga Levantens hamnar för den persiska flottan, fylla på förråden och sen återuppta jakten efter Dareios III som flytt från Issos och sedean slutgiltigt förgöra det persiska imperiet.I detta avsnitt fortsätter idéhistorikern Peter Bennesved och professorn i historia Martin Hårdstedt berättelsen om Alexander den stores persiska fälttåg fram till slaget vid Gaugamela och intagandet av Babylon.Första stoppet blev Tyros, en rik handelsstad i dagens Libanon, och en nyckelstad i handeln mellan öst och väst. Här möttes han av hårt motstånd av stadens styresmän, och det skulle ta sju månader innan belägringen slutgiltigt lyckades. Det blev en av de kanske märkligaste och mest mytomspunna belägringarna i antikens historia. Under belägringen visade Alexanders armé upp sin ingenjörsmässiga uppfinningsrikedom, men även Alexanders förmåga att driva på sina trupper i svåra lägen. Vändningen kom när delar av den persiska flottan vände sig mot Dareios III och kunde hjälpa Alexander under belägringen.Efter Tyros väntade motstånd i Gaza och ännu en belägring, men motståndet skulle visa sig svagare här. Marschen gick vidare till Egypten. Här blev Alexander vänligt mottagen och skulle vänta i nästan ett år hinnan han gick vidare. Satrapen i Egypten hade sedan länge legat i tvist med den persiska kungen och därav kunde Alexander överta makten utan konflikt. Detta var första och sista gången Alexander gick in i Egypten, men hans arv skulle bli beständigt i form av grundandet av Alexandria. Alexandria skulle bli medelhavsområdets absolut främsta kulturella centrum under århundraden efter hans död.Under sin tid i Egypten mottog Alexander flera fredspropåer från en alltmer desperat Dareios, men Alexander vägrade att förhandla. I juli 332 f.v.t. lyfte Alexanders armé återigen mot Tyros för att sedan vända mot mellanöstern och Irak i sökandet efter ett avgörande. Efter övergången vid Eufrat möttes persiska och makedoniska truppstyrkor, men det blev först på andra sidan Tigris, straxt nordväst om Arbela (dagens Erbil i Irak), som de två kungarna slutgiltig skulle mötas. Vid byn Gaugamela ställde Dareios upp sin här och inväntade Alexander.Slaget vid Gaugamela är idag inskrivet i historieböckerna som ett av de största och mest intressanta slagen under antiken. I den mån vi har tillförlitliga källor av slaget visar Alexander upp en iskyla och ett taktiskt sinne som var oöverträffat. Men det var ingalunda givet att Alexanders taktik skulle lyckas. Med numerärt underläge var hans agerande återigen ett vågspel med mycket små marginaler.Lyssna också på Alexander den store och slaget vid IssusBild: Slaget vid Gaugamela, Jan Brueghel den äldre, 1602 Hosted on Acast. See acast.com/privacy for more information.

  --------  

  44:24

Weitere Geschichte Podcasts

Trending Geschichte Podcasts

Über Militärhistoriepodden

Militärhistoriepodden: Zugehörige Podcasts